Jag är väldigt lång, jag är längre än nästan alla jag känner. Sedan många år tillbaka

har jag alltid fått höra kommentarer om min längd och de har inte varit

speciellt schyssta hela tiden. Jag får även blickar från människor som

om jag är en alien eller något. Det här har såklart sänkt mitt självförtroende under de

senaste åren. Jag har hatat mig själv på grund av min längd.

Jag har aldrig sett vilka fördelar som finns med att vara lång.

Alla jag känner har alltid försökt att berätta för mig att det är vackert med att vara lång osv.

Men jag har bara tyckt det är fult och jobbigt.

Idag har jag ett mycket bättre självförtroende och älskar min längd.

Jag har insett att det är vackert med att vara lång. Såklart får jag kommentarer,

blickar och folk skämtar om min längd men jag orkar inte längre bry mig om

vad folk tycker om mig. Det är unikt och jag gillar att vara unik.

Jag är 184 cm och fett nöjd med det!

 

Ni finner hennes blogg här: http://ellenwarsen.blogg.se

Hej!

Någonting som jag tror, och vet, påverkar oss ungdomar väldigt mycket är
hur idealen i dagens samhälle ser ut. Det är sjukt att tjejerna har den pressen att
de ska vara pinnsmala, stora bröst och stor rumpa för att anses som snygga,
och att killar ska vara långa, smala och ha stora magrutor.
Vi ska helt enkelt se ut som Barbie och Ken.
Varför? Vad är det för mening med att träna arslet av sig och sedan svälta sig?
Ärligt talat är det så mycket snyggare med en lite fluffigare person som är nöjd med
sin kropp och mår bra, istället för en som knappt har något kött på kroppen,
som är sådär blek som bara sjuka är och där vartenda ben i kroppen syns.
Häromveckan var det något snack om att man hade letat efter modeller utanför en anorexiaklinik.
Hur tänker man då? Vad tänker man med när man tar ett sådant beslut?
Att ha anorexia är inte snyggt, det är en sjukdom, som ska botas.
Inte uppmuntras genom att bli erbjuden ett modelljobb där man ska fortsätta svälta sig.

 

Vi lever på 2000-talet, vi måste kunna acceptera att alla ser olika ut,
har olika sexuell läggning osv. Varför anses det som äckligt, fel,
eller bara konstigt att vara bi eller homo? Förklara just vad det är som är fel.
Folk ska inte behöva oroa sig för vad folk ska tycka och säga om de
bestämmer sig för att komma ut. Tänk er hur mycket mod som krävs i dagens
samhälle bara för att kunna erkänna vem man gillar.
Man ska inte behöva skämmas över vem man är och vilka personer man dras till.
Men så är dagens samhälle, och det är någonting vi måste ändra på.

Ni finner hennes blogg här: http://torquaytvatusentretton.blogg.se

Jag har varit vad man kan säga en "rolig tönt" under min uppväxt med mycket kompisar.
Jag var (och är) en pojkflicka och jag gick ihop med de flesta då jag alltid försökte vara snäll mot alla
andra och hatade verkligen konflikter.

Dock så passade jag aldrig riktigt in med tjejer eftesom jag inte alls hade något intresse av varken
att använda klänning eller smycken.
Jag ville ha på mig vad jag kände för dagen vilket var hoodies och jeans.
När jag en dag inte fick vara med att leka med två tjejer på grund av att jag vägrade att ha kjol
på mig så insåg jag att jag var väldigt stark i mig själv och att jag faktiskt kunde stå upp för mig själv
när det väl gällde.
I högstadiet så började jag lyssna mer och mer på punk i olika former och började att klä mig
därefter.
Visst såg jag folks blickar och hur de dömde mig för min klädstil men jag var stensäker på att det var sådan jag ville vara och passade det inte andra så var det inte mitt problem.

Jag umgicks med ett tjejgäng under min högstadie-period men efter bråk och hårda ord
så slutade jag med att umgås med dom.
Nu i efterhand så har en av dessa tjejer faktiskt bett mig om ursäkt för hur de behandlade mig
och det kommer jag alltid att bära med mig.
  Jag mådde även sämre psykiskt under denna period eftersom att min mamma började bli sjuk i sin
diabetes och jag var konstant orolig för vad som kunde hända med henne, eller om hon ens
skulle vara hemma när man kom hem från skolan eller om hon var på sjukhuset efter en
kollaps.
Jag var alltid rädd för framtiden och var alltid ledsen över saker men visade det såklart inte
för någon annan, så jag tror inte att någon i min närhet ens kunde ana mitt tankekaos
som startade så fort jag slog upp ögonen på morgonen.
Jag minns så väl en gång när jag och min lillebror klev av bussen efter skolan och vi fick syn
på en ambulans som svängde in på vägen mot vårt hus.
Utan ett endaste ord så tog jag och min lillebror varandras händer och bara sprang som om
det inte fanns någon återvändo.
Mycket riktigt så hade mamma ramlat ihop i vad som kallas sockerkoma och de fick
åka in akut till sjukhus.
Att möta ambulansförarnas ögon utanför dörren och se sin egen mamma bäras iväg på bår
var så obehagligt och så overkligt på samma gång.

I gymnasiet utvecklade jag bulimi/uns och hetsåt en hel del (läs: väldigt mycket) och det blev
inte bättre när mamma började bli allt sämre.
Allt jag ville var att allt skulle bli bra igen och när vi var på studieresa till Färöarna med klassen
så bröt jag ihop och berättade om min mamma för alla.
Jag hittade även mina absolut bästa vänner under denna tiden som alltid kommer ha en speciell 
plats i hjärtat.
I januari 2009 så tog en nära vän till mig livet av sig och det gjorde ju inte något bättre direkt.
Jag kan än idag göra hans röst och se hans leende. Vila i frid älskade vän.
En månad efter att det hände så träffade jag min livs kärlek, Jonas, och i juni samma år så
bestämde jag mig för att flytta ned till Skåne.
Jag fann mig själv där någonstans mitt i allt kaos och mådde så bra tillsammans med Jonas.
Han såg mig för den jag var och inte för hur jag såg ut eller hur jag klädde mig.
Jag ångrar inte detta beslut för allt i världen, men jag kan inte ens beskriva vilken skuld
och skam jag känt över att ha lämnat min mamma och min familj i Dalarna och dessutom
inte kunnat hälsa på dom alls som jag ville.
Mamma ringde ofta och grät över att hon ville ha mig hem och sa att hon älskade mig och
ville ha hem sin lilla Josseposse.

I dagsläget så kräks jag inte upp min mat tack vare Jonas stöd. Det är jag otroligt tacksam över.
Jag har hittat min stil som jag känner mig trygg i och jag accepterar mig själv mycket mer än innan.
Idagsläget har jag inte heller min älskade mamma i livet och trots att jag skulle kunna göra
vad som helst för att få henne tillbaka i livet så vet jag att hon har det betydligt bättre nu.
Jag har bättre kontakt med mina syskon och har drömmar om framtiden som ingen kan
ta ifrån mig.
Alla har vi vårt kaos i ryggsäcken och vi får aldrig glömma att vi inte är ensamma. Aldrig.
Både du och jag är väl medvetna om att allt blir bättre, för eller senare.
Jag vet inte om jag fortfarande är en "rolig tönt" men vem bryr sig egentligen om att
man måste tilhöra en kategori?
Man är ju inte mer än människa oavsett vad man gått genom eller vad man väljer att klä sig i.
Oavsett kön, läggning eller tro så är vi människor.
Levande och med en framtid som vi bara själva kan styra över.
Jag älskar min familj, mina vänner och alla personer runt omkring mig som gör mina dagar vackra.

Det gäller bara att tro på sig själv så ordnar allt upp sig för eller senare.

 Ni finner hennes blogg här: http://poos.blogg.se/

Jag är då en tolvårig flicka som äääälskar allt som har med sötsaker att göra!!!
Jag går i gymnastik tregånger i veckan och piano en gång. Jag är också kär i att springa själv i skogen.
Tycker om att vara med kompisar som alla andra och jag gillar att rita.
Jag har åtta syskon och en hund också :)
När jag blir stor ska jag bli äventyrare typ som.... Indiana Jones fru hihihi!!!!
När jag blir stor ska jag gifta mig med antingen en spansk, italiensk, eller grekisk muskelös man.
Hellst av allt skulle jag vilja gifta mig med Robert Pattinson eller Tyler posey :)
Ni är i mitt hjärta!!! Aja nu har jag skrivit om mig själv så ja.. <3

 

Ni finner hennes blogg här: http://vilmakarin.blogg.se/

Här är min berättelse:
Under min uppväxt har jag varit den snälla tjejen som aldrig säger något.

Jag har alltid velat passa in och klä mig och se ut som alla andra.

Men jag har ändå känt att jag inte har delat alla intressen med många andra tjejer.

När jag var liten lekte jag mest med killar. Då blev det att jag började spela tv och

dataspel som inte andra tjejer gjorde i den utsträckningen som jag.

Jag har fått höra att jag har varit för tyst och inte vågat säga vad jag tycker.
Jag umgås även med dom personerna som andra inte har tyckt om,

dom som har varit retade och utstötta för att dom inte är som alla andra.

Men jag har aldrig sagt till mina andra kompisar att jag umgicks med dom personerna.

Jag har gjort det på min fritid, när ingen ser.

När andra personer retar dom utstötta så har jag aldrig vågat säga emot.

Jag aldrig har berättat att jag har tyckt att det är kul och umgås med som är annorlunda.

Så var det tills jag slutade 9:an. Men sedan förändrades mitt liv väldigt stort.

Jag flyttade långt hemifrån för att börja på den estetiska linjen bild och form.

Det var först då jag kände att det var okej att vara annorlunda, att man inte blir retad,

för att umgås med dom som är mest populära och dom ”normala”.

Då började mitt självförtroende växa mer och jag vågade prata mer.

Även sluta tänka på att jag måste klä mig som alla andra.

Efter den tiden på gymnasiet har jag flyttat runt i Sverige för att studera olika

utbildningar som inte är så vanliga att just tjejer studerar.

Mycket har varit inom de estetiska ämnena och inom datorteknik.

Nu det senaste så studerade jag Speldesign och grafik.

De personerna jag har träffat där, har haft mer gemensamma intressen än

tidigare dom som jag har umgåtts med tidigare.

Såklart fanns det dom populära och dom som var mindre populära.

Men då har jag vågat berätta att jag umgås med dom som är

speciella och dom som inte alla tycker om.

Jag har fått höra det av mina vänner ” Du är bra, för att du kan umgås med alla, du är alltid så,

glad,snäll och vill att alla ska få vara med.”. Det känner jag att det är bra egenskaper.

Det är något jag är riktigt stolt över med mig själv!! :)

Jag önskar allt vi alla kunde börja tänka på det att inte lyssna

på vad andra tycker om personen, utan själva bilda en uppfattning genom

att umgås med personen. För det är inte alltid ryktet som stämmer!

Hennes blogg finner ni här: http://josseborj.blogspot.se/