Jag har varit vad man kan säga en "rolig tönt" under min uppväxt med mycket kompisar.
Jag var (och är) en pojkflicka och jag gick ihop med de flesta då jag alltid försökte vara snäll mot alla
andra och hatade verkligen konflikter.

Dock så passade jag aldrig riktigt in med tjejer eftesom jag inte alls hade något intresse av varken
att använda klänning eller smycken.
Jag ville ha på mig vad jag kände för dagen vilket var hoodies och jeans.
När jag en dag inte fick vara med att leka med två tjejer på grund av att jag vägrade att ha kjol
på mig så insåg jag att jag var väldigt stark i mig själv och att jag faktiskt kunde stå upp för mig själv
när det väl gällde.
I högstadiet så började jag lyssna mer och mer på punk i olika former och började att klä mig
därefter.
Visst såg jag folks blickar och hur de dömde mig för min klädstil men jag var stensäker på att det var sådan jag ville vara och passade det inte andra så var det inte mitt problem.

Jag umgicks med ett tjejgäng under min högstadie-period men efter bråk och hårda ord
så slutade jag med att umgås med dom.
Nu i efterhand så har en av dessa tjejer faktiskt bett mig om ursäkt för hur de behandlade mig
och det kommer jag alltid att bära med mig.
  Jag mådde även sämre psykiskt under denna period eftersom att min mamma började bli sjuk i sin
diabetes och jag var konstant orolig för vad som kunde hända med henne, eller om hon ens
skulle vara hemma när man kom hem från skolan eller om hon var på sjukhuset efter en
kollaps.
Jag var alltid rädd för framtiden och var alltid ledsen över saker men visade det såklart inte
för någon annan, så jag tror inte att någon i min närhet ens kunde ana mitt tankekaos
som startade så fort jag slog upp ögonen på morgonen.
Jag minns så väl en gång när jag och min lillebror klev av bussen efter skolan och vi fick syn
på en ambulans som svängde in på vägen mot vårt hus.
Utan ett endaste ord så tog jag och min lillebror varandras händer och bara sprang som om
det inte fanns någon återvändo.
Mycket riktigt så hade mamma ramlat ihop i vad som kallas sockerkoma och de fick
åka in akut till sjukhus.
Att möta ambulansförarnas ögon utanför dörren och se sin egen mamma bäras iväg på bår
var så obehagligt och så overkligt på samma gång.

I gymnasiet utvecklade jag bulimi/uns och hetsåt en hel del (läs: väldigt mycket) och det blev
inte bättre när mamma började bli allt sämre.
Allt jag ville var att allt skulle bli bra igen och när vi var på studieresa till Färöarna med klassen
så bröt jag ihop och berättade om min mamma för alla.
Jag hittade även mina absolut bästa vänner under denna tiden som alltid kommer ha en speciell 
plats i hjärtat.
I januari 2009 så tog en nära vän till mig livet av sig och det gjorde ju inte något bättre direkt.
Jag kan än idag göra hans röst och se hans leende. Vila i frid älskade vän.
En månad efter att det hände så träffade jag min livs kärlek, Jonas, och i juni samma år så
bestämde jag mig för att flytta ned till Skåne.
Jag fann mig själv där någonstans mitt i allt kaos och mådde så bra tillsammans med Jonas.
Han såg mig för den jag var och inte för hur jag såg ut eller hur jag klädde mig.
Jag ångrar inte detta beslut för allt i världen, men jag kan inte ens beskriva vilken skuld
och skam jag känt över att ha lämnat min mamma och min familj i Dalarna och dessutom
inte kunnat hälsa på dom alls som jag ville.
Mamma ringde ofta och grät över att hon ville ha mig hem och sa att hon älskade mig och
ville ha hem sin lilla Josseposse.

I dagsläget så kräks jag inte upp min mat tack vare Jonas stöd. Det är jag otroligt tacksam över.
Jag har hittat min stil som jag känner mig trygg i och jag accepterar mig själv mycket mer än innan.
Idagsläget har jag inte heller min älskade mamma i livet och trots att jag skulle kunna göra
vad som helst för att få henne tillbaka i livet så vet jag att hon har det betydligt bättre nu.
Jag har bättre kontakt med mina syskon och har drömmar om framtiden som ingen kan
ta ifrån mig.
Alla har vi vårt kaos i ryggsäcken och vi får aldrig glömma att vi inte är ensamma. Aldrig.
Både du och jag är väl medvetna om att allt blir bättre, för eller senare.
Jag vet inte om jag fortfarande är en "rolig tönt" men vem bryr sig egentligen om att
man måste tilhöra en kategori?
Man är ju inte mer än människa oavsett vad man gått genom eller vad man väljer att klä sig i.
Oavsett kön, läggning eller tro så är vi människor.
Levande och med en framtid som vi bara själva kan styra över.
Jag älskar min familj, mina vänner och alla personer runt omkring mig som gör mina dagar vackra.

Det gäller bara att tro på sig själv så ordnar allt upp sig för eller senare.

 Ni finner hennes blogg här: http://poos.blogg.se/